Jag älskar mina djur, det gör jag verkligen. Litenkatt är som ett plåster nuförtiden. Vet inte vad det beror på men blir jätteorolig när han inte vet vart jag är någonstans. Jag får inte gå på toa själv, gå ner för trappen själv (har jag iof aldrig fått göra), jobbigast är när jag ska duscha, han har börjat med att skrika oavbrutet igen från det att ja kliver in i duschen tills det att jag kliver ur igen. Det betyder alltså att jag har skippat mina långa härliga duschar på ca 20 min till korta duschar på 5min, max 10 min. Det går helt enkelt inte att slappna av i duschen längre. Tror att det är dags för kastrering, antagligen därför han är som han är.

Bingó är ju ett knippe lyckopiller han med <3. Stalltjänst imorse och stallkamrat var ute liiite tidigare än jag och mamma, dvs, hon hade hunnit slänga in höt, jag fick äran att slänga in morgonkrafft till de hästar som ska ha. Så kliver man in i stallet och Bingó rycker upp huvudet från hö högen när jag kommer och säger "godmorgon hästarna" och gnäggar och sticker ut huvudet för att få lite klapp och kärlek. Ni som inte kan se framför er en islandshäst med yvig man och pannlugg med 2små örontoppar som pekar fram under all man och med ögon som verkligen säger "Hejj matte, jag har saknat dig". Det är bland det bästa som finns! Inte mycket som slår den känslan!

Ingen ridning idag dock, snöslask överallt. Bingó fick vila.. Får se om det går att rida imorgon (hoppas) för jag behöver få en ridtur för mig själv, en ridtur som går lekande lätt. Där allt bara sitter och jag äntligen kan få gasa på i tölten. Vilken dröm. Och snälla låt den slå in imorgon!