Dag 1 - Presentera dig och din häst

Som många kanske vet så heter ju iaf jag Caroline Ahlberg och är en 21årig hästtjej, som äger en islandsvalack på 19år (fyller 20 iår, min fina gammelman <3).

Våran resa startade med att min ordinarie ridskolelärare tog ett "sabbatsår" från ridskolan och vi fick en vikarie ett år, som då under ett teori pass sa att "vill man utveckla sin ridning bör man rida mer än 1gg/vecka, tex via medryttarhäst" sagt och gjort, jag fick med mig mamma på den idén och letandet startade! Första hästen som provreds var Bingó, en TJOCK, HÅRIG och bortglömd lite islandsvalack på då 15år. Den 3:e december 2005 klev famlijen Ahlberg ut från bilen och satte sina tassar på Sadelmakartorp för första gången. De hade snöat aset under natten och ridbanan var översnöad. Där red jag Bingó för första gången, ren grisepass, 4steg trav men mest skritt. Helt olik de där ridskolehästarna jag var van vid, men så roligt det var!
Först skulle jag mest "hjälpa ägaren lite medans jag letade annan bättre medryttarhäst", men ja.. Så blev det ju inte.



Den där feta islandspojken tog mitt hjärta med storm och våren/sommaren 2006 var en av de bästa sommrarna i mitt liv. Han var min hela den tiden, varje dag var jag ute. Vilken tur jag hade som fick denna islandspojke med denna ägare (ägaren var gravid med barn nr2, därav all ridning och ansvar)

Fick sms av ägaren i augusti 2006 där det kort och gott stod "jag kommer att sälja Bingó, han ligger ute på internet nu, jag har hittat en annan häst. Bingó passar inte mig".
Min värld rasade samman, skulle nu denna underbar hästpojke slitas ifrån mig`? Hamna hos någon annan som inte förstod honom helt? Skulle han återgå till den där ensamma, osäkra tjocka islandspojken igen som "bara var galen".



Ack, jag gav mig inte! Med lite tjat och tårar, samt VÄRLDENS snällaste mamma (och pappa på ett hörn) blev han min i oktober 2006, november 2006 flyttade vi till Eriksbergs Gård där vi ännu står uppstallade.

Efter detta har våran resa fått så många törnar, nya stigar och nya band!

Under 2007 kände jag att något var fel, det tog dock alltför lång tid för mig att inse att klinik var nödvändigt, jag har försummat min häst så under det året, jag lyssnade inte på signaler som tydde på något så mycket större. Men vad visste jag? Jag hade aldrig haft häst förut? Bingó var ju aldrig halt!, han tuffade på som vanligt, min pansarhäst!
Efter spattresan som skedde från 22November 2007-slutet på mars 2008 har vi blivit så sammansvetsade, alla tårar jag grät i rädslan av att tvingas ta bort min fina vän gav oss ett sådant band och förståelse som ingen kan ta ifrån oss.



Resten av 2008 lunkade på lugnt och fint, våren 2009 hämtade jag en trasig häst i hagen, med ett stort sår på höger fram. Blev att ringa ut veterinär som konstaterade senskada, eller rättare sagt, ett senbrott på yttretåböjarsenan (eller tåsträckarsenan, samma sena, går under olika namn).
Här trodde jag seriöst att våran resa var över, att nu den här dagen kommer min häst att lämna mig. Bara sådär *puff* borta!. Men min häst är en otrolig varelse och vi överlevde detta också!
ca 5månaders rehabilitering sen var vi igång igen, om ännu mer sakta och försiktiga!



Köpte ny sadel vintern 2009 som sedan våren 2010 visade sig vara bomsned. Blev veterinärbesök igen pga skadad hästrygg, ca 3-4månader med massage, akupunktur, promenader och smärtstillande var vi redo för ridning IGEN. Barbacka denna gång och detta har skapat om än möjligt ett ÄNNU starkare band oss emellan!



Just nu, har jag en glad häst som kommer i trav/tölt när man ropar, han arbetar med mig på ett helt annat sätt och vi känner varandra in och ut som ingen annan gör. Det finns inte en dag jag inte tänker på vilken jävla tur jag har haft ändå! Hur allt trots olika "dödsdomar" har gått så otroligt bra!

Hur många fina vänner vi har träffat på under resans gång och hur stark JAG blivit sen Bingó kom in i mitt liv.
Troligen hade jag inte funnits idag om min underbara mamma inte hade köpt min pålle till mig.
Han har hjälpt mig på så många olika sätt som jag aldrig trodde var möjligt!

Trots alla fel jag gjort och fortfarande gör så förlåter min häst mig gång på gång, han har ett sådan stort och rent hjärta och har fått en sådan tillit till mig att han litar på mig oavsett vad som händer.
Jag tvivlar starkt på att de inte finns något den här hästen skulle göra för mig, och det finns inget jag inte skulle göra för honom.

Våran resa har varit helt sjuk, på alla sätt och vis! Men både jag och Bingó är två komplicerade varelser som aldrig aldrig tar den lätta vägen!




vi är 2 ensamma vilsna själar som har hittat varandra, 2själar från så olika bakgrunder men med gemensam kärlek som nämnare!
Ord kan inte beskriva, bilder kan inte beskriva.
Men med så få enkla ord som går,
jag älskar dig <3 min finafinafina hästpojke <3<3<3


Kommentarer
Postat av: Fia

Jag hatar när du skriver så vackert brööööööl <3

2011-01-01 @ 14:20:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: