Ventilation

Igen, jag vet.. Standard!
Jag inser själv hur jobbig och påfrestande jag är för min egna omgivning. Det gör helt galet ont i mig när jag vet hur jag bryts ner till inget. 

Jag försöker hålla näsan ovanför vattenytan men drunknar i en grund vattenpöl.. 

För tillfället har jag aldrig känt mig mer ensam, liten och trasig. 

Jag vet inte hur jag ska komma ur detta, de små livlinorna jag försökt greppa har brustit i mina händer. Vilket gör att jag faller ner hårdare för varje gång. 

Just nu vill jag inget hellre än spola tillbaka tiden till innan den hör nedgående spiralen drog igång. Jag önskar jag hade gjort ett annat val än det här. För jag vet att jag förtjänar bättre. Men vad hjälper det när ingen annan kan se detsamma? 


Att le idag är en reflex och något nödvändigt ont för att för stunden agera normalt. 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: