Är helt psykiskt slut, så slut att jag inte ens egentligen orkar att kliva upp ur sängen. Ännu mindre rida. Men jag red idag ändå, eftersom Annica skulle rida Múska. Däremot fick jag sitta av mitt i ridturen, för jag orkar helt seriöst inte bråka med min häst. Det går inte. Jag kan gissa att det blir han som triggar igång mitt "melt down".
Det är härligt med hästar med vilja, humör och temprament. MEN det är inte härligt när hästen inte accepterar ett "nej, vi ska skritta". Vet inte hur jag ska orka med lektionen på torsdag. Men den behövs skulle ja tro. För på något sett så kan jag just nu inte glädjas av våra framgångar. Jag behöver någon som skriker på mig tills jag gör rätt. Jag behöver någon som skriker av lycka när det går bra. Jag behöver någon som tänder min låga igen!.

Mest av allt vill jag ha vår. Orka med snöslask en gång till?