Mer eller mindre nyss hemkommen från en lång och härlig prommenad med Annica. Vandrade runt i lite mer än 2 timmar och det var sjukt skönt. Sval luft, och otroligt bra sällskap. Jag vet nu vad jag ska göra och hur jag ska lägga upp det hela. Läskigt och sjukt konstigt men det måste göras. En sten har lyfts från mina axlar. Konstigt att något som man tror ska bli så bra, tillslut blir något helt motsatt. Thats life i guess. Man kan inte ha tur jämt. Och det får jag leva med. Men jag har försökt, jag har testat. Bättre än inget iaf, eller?