Jag har faktiskt i min barndom varit hästrädd. Jag försökte många gånger att börja på ridskola men det gick helt enkelt inte. Jag var livrädd!
Det som hjälpte mig var när vi flyttade till villan år 1999, mina grannar hade islandshäst (och har fortfarande) samt fritidsgården vi "hängde" vid hade 2små snälla shettisar! Shettisarna visade mig att umgänge med häst utan ridning var möjligt, samt att de inte var "farliga". Sen drog min granne med mig till Fors Gård för en ridlektion, där jag helt själv blev uppslängd (ja, så illa var de väl inte) på islandshästen Hraffa! Just där och då övervann jag min hästrädsla!, jag vågade själv rida på Hraffa, och jag minns att jag både töltade och travade (om än livrädd så gjorde jag det!), strax efter detta så började jag på ridskola, fast på ponny ute på Skutans Gård, där jag sedan började rida på Fors Gård också, sen har de bara rullat på!

Så från livrädd 6-9åring, till en mindre rädd 10-11åring till den jag är idag, ska väl inte säga att jag aldrig är rädd, eller ne, jag är aldrig rädd, men jag kan ibland vara extremt vaksam bland hästar jag inte känner/litar på. Vilket iof är helt sunt.

Men jag har tur ändå, som trots helt ointresserade föräldrar ändå fått det stöd jag behövt för att klara av detta intresse! Ibland ska man ha lite tur också!