Vart går gränsen?




Hmmm.. jag förstår vad du menar och känner mig träffad. Jag har helt enkelt en häst som av olika anledningar är en häst som går upp i vikt av att bara titta på mat.
Min situation såg ut så i somras bland annat att jag inte hade annat än betesmark att välja på hur ont det än gjorde i mig. Han fick helt enkelt ha munkorg största delen av sommaren och drog ändå på sig 80 kg övervikt! Alldeles för mycket och något jag mådde dåligt över men att ställa han helt själv i grishage utan att ens kunna se andra DJUR var INTE ett alternativ.
Min veterinär jag pratade med sa även att herkules är en häst känslig för magsår. Hon menade att nästan alla hästar har magsår av stress och att Herkules var i riskzoonen skulle jag dra av honom maten eller placera honom i grushagen skulle han få magsår av stressen.
Förstå mig rätt, att han blev gravt överviktigt VAR INTE BRA. Men alla har inte valet att inte ha de på bete med sällskap eller förutsättningarna i stallet. Notera även att Herkules gick normalt i somras utan vila.
Men vad hade jag att välja på, inte ett skit. Han fick helt enkelt gå där med munkorg vilket var det bästa jag kunde göra i den situtationen!
Lite trött såhär 01.20 så ursäktar flummig och icke välskriven kommentar. ;)
håller med dig..
Folk eller dom flesta tänker nog att åh vilken nöjd tjock och goo häst.
samma sak när det gäller hundar.
Men det är lika mycket vanvård att ha en mager häst eller att ha en alldeles för fet häst, i hälsosyn.
Jag håller med dig, jag stödfodrar hellre. Vi låter våra islandshästar gå på ett magert bete där de kan gå och plocka och om det blir för magert får vi stödfodra. Islandshästar är vana att gå på magert bete och jag skulle aldrig släppa mina hästar på ett så kraftigt bete med tanke på risken för fång m.m.