Åh fy fan, de är så (ja ursäkta) jävla mycket som pågår just nu. Jag känner mig trasig, ensam och lite övergiven stundtals.

Jag känner mig överväldigad med jobb och känslor. Det tar emot att kliva ur bilen när jag kommer till stallet, bara för att det är jobbigt att gå backen upp och veta att jag måste engagera mig på riktigt en stund. Att jag måste rida Kelda, pyssla med Bingó och det utan att bryta ihop av utmattning. Och ännu har inte helvetet på jobbet börjat än.

Just nu väntar jag lite på svar från olika håll. Därefter får jag se hur jag väljer att göra mina val.

Troligen kommer inget ske förrän till våren ändå. Och jag vet att det bara är att bita ihop och tugga på.

Men när jag känner hur jag sakta men säkert bryts ner till det jag hade hoppats aldrig skulle återkomma, gör att jag får panik och ångestattacker. Jag mäktar för tillfället inte alls med mitt liv. Jag vill så gärna trycka på pausknappen och bara andas. Alternativt trycka på snabbspolningsknappen så allt bara kan vara över för nu.

 

Jag andas, jag lever och jag finns. Det är väl det just nu. Ett falskt leende går över mina läppar som en ren reflex, för jag vill inte att någon frågar hur det står till.. För jag vet inte ens själv.

Just nu är jag också barnsligt rädd för att bara gå ner för trappen och lägga mig i sängen, jag försöker fördriva tiden med film, tv-serier och internet. Eller mest försöker jag skingra tankarna genom tidsfördriv som dessa.

 

Vissa saker vill jag bara ska falla på plats, jag vill bara att de ska komma fram, klappa mig på axeln, ge mig en kram och säga att det löser sig. Att det jag gör är rätt och bra och att allt löser sig så som jag vill.

 

Jag känner mig liten, ensam och övergiven. Jag som var så stark, vafan hände?